jag klarar det...inte
jag trodde att det skulle gå. jag kände mig helt lugnt, var riktigt säker på det. tänkte "det får gå som det går, huvudsaken är att jag vet hur den är egentligen. " all possetiv energi, allt jag kunde. djupa andetag, blunda, slappna av. inget funka. jag satt där tillslut. med illamåendet i halsen och kroppen skakade som om jag häll på att förfrysa. kallsvettades. allt på en och samma gång. alla saker jag inte trodde skulle komma dök upp. en massa känslor. kinderna blossade. jag satte igång. gick okej till en början, enda tills det inte funka längre. blackouts, skakningar förvirring. jag kunde inte. det gick inte. jag misslyckades.
kommer det någonsin försvinna? snälla bara försvinn! jag behöver inte mer sånt! jag har levt hela mitt liv så, snälla låt mig bli fri och låt mig flyga och lyckas med min stora dröm. att kunna vara där, i centrumet. utan att vara rädd, känna alla de där känslorna. utan att frysa...
snälla? eller är jag inte gjord för att lyckas. lyckas med det eller någonting?
Snälla..?
kommer det någonsin försvinna? snälla bara försvinn! jag behöver inte mer sånt! jag har levt hela mitt liv så, snälla låt mig bli fri och låt mig flyga och lyckas med min stora dröm. att kunna vara där, i centrumet. utan att vara rädd, känna alla de där känslorna. utan att frysa...
snälla? eller är jag inte gjord för att lyckas. lyckas med det eller någonting?
Snälla..?
Kommentarer
Postat av: emma
du klarade det fint! det som du kände och tyckte och gjorde där uppe syntes inte på samma sätt från publikens håll, jag lovar. pappa filmade mig, och då såg jag att det var en helt annan person som satt och spelade, inte så som jag hade upplevt det hela. man ser allting från en enda synvinkel, man måste öva sig på att se från flera. de klarar och kommer klara dig bara bra. jag lovar och svär.
Trackback
